Siklöja

(vårsiklöja, skoläst)

Latin: Coregonus albula, Coregonus trybomi

vendace, European cisco

corégone blanc

coregono bianco

kleine Maräne

coregono blanco

Siklöja är en art i släkte och familj sikfiskar. Siklöjan har länge betraktats vara en enda art, men man har upptäckt att det finns en variant vårsiklöja (Coregonus trybomi). Den enda skillnaden är att vårsiklöjan leker (parar sig) på våren i stället för på hösten, som den vanliga siklöjan.

Siklöjan liknar sillar, men har laxfiskarnas karakteristiska fettfena. Färgen är silvrigt blank. Den blir sällan längre än 3 dm. Ryskt rekord är dock 4,5 dm. Siklöja lever i stim och äter djurplankton. Livslängd 10 år.

Siklöjan lever i sött eller bräckt vatten. Förekommer från Ryssland i öster till Frankrike i väster. I Sverige är den allmän, i södra Sverige främst i djupa vatten och i Norrland i något grundare sjöar och vattendrag. Den finns också i Bottenhavet och Bottenviken. Siklöja är Norrbottens landskapsfisk.

Siklöja fångas i skötar, ryssjor eller med trål.

Siklöjans rom bereds till kaviar, kallad löjrom och är av många mycket uppskattad. Kalix är känd för sin löjrom.

Andra förekommande namn:
Blikta, detta, mujka, rabbox, silkvimm, stinta m.fl.

TILLAGNING

Siklöjan används som matfisk, stekt eller kokt, men utnyttjas främst för rommens skull.

MILJÖ

Siklöjan är kraftigt exploaterad för rommens skull. Beståndet är svagt i alla stora sjöar. Varierande bestånd i Bottenhavet/-viken. Vårsiklöjan är sällsynt och anses hotad.

WWF rekommendation: Siklöjan är gulmarkerad. Fråga efter siklöja och löjrom från uthålligt bedrivet fiske och en beredning som tar tillvara hela fisken.